av Kristina Östberg Eriksson
För att läsa hela artikeln tryck på den blå länken ovan (Intervju med...).
Jag åker till Havrevägen i Vilan en sen junidag 2021. Eftersom vi båda har fått varsin spruta så vågar vi träffas i trädgården. Vi har inte setts i verkligheten sedan i höstas.
Sten, hur har det här året varit för dig som president?
Vi börjar med vad har varit viktigt för dig i ditt liv:
Sten:
Ända sedan jag var 19 år har jag funderat på hur jag kan bekämpa världens nöd och fattigdom. Därför utbildade jag mig till ekonom. Jag tänkte att som ekonom kan jag påverka.
Mitt liv har gått i 10-årscykler. Först 10 år i enskilda organisationer, som Rädda Barnen och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Under tiden i EFS var jag missionär i Tanzania under två år då jag arbetade som ekonomichef i ett stift i Lutherska kyrkan.
Sen arbetade jag 10 år med offentlig finansiell styrning, bl.a som byrådirektör på Riksrevisionsverket där jag utvecklade statens system och regelverk för bokföring, finansiering och budgetering. Det var en rolig tid. Jag gillar ordning och reda, att dokument hänger ihop och stämmer överens med verkligheten. Det har jag fått användning för i styrelsearbetet.
Därefter sökte jag till Sida och jag jobbade centralt på huvudkontoret med intern styrning och med revisioner av projekt ute på ”fältet”, dvs. på ambassaderna. De sista tre åren på Sida var jag och min fru Käthe i Nicaragua och jag arbetade som ekonom på ambassaden samt med mikrofinansiering. Bland det sista jag gjorde var att hjälpa till med att stänga ned ambassaden i Nicaragua eftersom regeringen hade beslutat att sluta med bistånd till det landet.
Efter 10 år på Sida, kände jag att jag måste göra något annat, så jag sade upp mig utan att ha ett nytt jobb.
Jag startade ett enmansföretag. Min tanke var att arbeta som konsult inom biståndet och med mikrofinansiering.
Hur såg situationen ut när du tillträdde som president:
Jag var sekreterare i två år innan jag blev tillträdande president. Som tillträdande president är man programansvarig så jag tyckte att jag kände klubben väl när jag tillträdde som president i juni 2020. I februari-mars 2020 förändrades världen. Vi provade olika sätt att träffas. Vår första programpunkt med zoom var Torgny Håstad som pratade om Girjasdomen mellan en sameby och staten. När smittspridningen hade minskat under sommarenhade vi hybridmöten på Borgen, dvs med max 20 lunchgäster på plats och övriga som deltog via zoom.. Men efter några veckor fick vi övergå till enbart zoom. Det har fungerat så bra som man kan önska. Vi har haft ca 25-30 medlemmar på zoommötena, ungefär lika många som på lunchmötena, men inte alltid samma personer. Det visar att vissa medlemmar har lättare att närvara digitalt och andra vill träffas på ett lunchmöte. Jag tror att mingelgrupperna i zoom har betytt mycket. Jag, som ordförande, har styrt vilka som kommer i vilken grupp. Flera har kommenterat hur roligt det har varit att möta de man inte känner sedan tidigare.
De äldre medlemmar som inte hade deltagit i något digitalt möte under pandemin har några tidigare presidenter och jag ringt upp, bara för att höra att allt är bra eller om man behöver hjälp tex att koppla upp sig på våra möten.
Vad behöver vår klubb, tycker du?
Det måste få ta tid att utveckla klubben. Jag är glad att bara ett fåtal har gått ur klubben under pandemiåret och det har varit en positiv stämning på zoommötena.
Jag tycker att klassificeringen av medlemmarna är viktig så att om vi vet vilka kompetenser vi har i klubben då är det lättare att söka stöd och hjälp hos varandra. Jag vill också vara med och utveckla Kompetensnätverket i Rotary. Det är viktigt att det heter Kompetensnätverket och inte Yrkesnätverket, för det sistnämna lan lätt leda till att de som är pensionerade eller arbetar utan lön känner sig utestängda. Jag har, som past president, åtagit mig att ringa till medlemmarna för att se till att samtliga blir rätt klassificerade och ta reda på hur var och en skulle vilja bidra. Det blir även ett bra redskap för att se vad vi har i klubben och vilken inriktning vi ska ha på kommande inval.
Mer miniegon! Vi är en stor klubb och miniegon är ett sätt att lära känna varandra och vad vi kan, särskilt när det gäller dem som hade hållit sina egoföredrag innan jag blev medlem och kunde lyssna till dem. Dessutom hinner det hända mycket under några år i medlemmarnas liv så vår kunskap om varandra kan behöva fräschas upp.
Hur visar vi vad vi gör utåt i samhället?
Rotary som hjälporganisation kan synliggöras mer. Vi är redan hjältar. Många är volontärer i Stadsmissionen, förälder (”Host family”) för en Peace fellow, ringer till ensamma medmänniskor i Diakonin – om våra medlemmar lägger ut vad de gör på Instagram, FaceBook mm så skulle det öka synligheten. Alla bidrar vi dessutom via medlemsavgiften till det arbete som sker i Rotary International. Våra lotterier betyder mycket, de senaste har varit till förmån för trädplanteringen och barnhemmet i Rumänien.
Hur tycker du att styrelsearbetet har varit under året?
Roligt! Styrelsen består av så duktiga och härliga människor- Planen var att vi skulle träffas hemma hos varandra och att bjuda in olika verksamhetsansvariga till varje möte för att diskutera aktiviteter och lära känna varandra bättre. Vi har dock bara kunnat ha zoommöten. De har fungerat över förväntan, men det blir ändå inte som ett fysiskt möte. Vi har under året arbetat med att fastställa styrelsens arbetsordning, göra förslag till verksamhetsplan 2021/22 och att skapa en rutin kring processen för rekrytering och välkomnande av nya medlemmar. Jag hoppas att de blir bra verktyg för styrelsen kommande år.
Något slutord till oss medlemmar?
Rotary är både ett sätt att lära sig nytt genom föredragen samtidigt som man har det trevligt tillsammans och ett fantastiskt sammanhang där vi kan hjälpas åt och medverka till ett bättre samhälle, både i Uppsala och i fattiga delar av världen. Välkommen att bidra med något som känns roligt och angeläget!
